100 B.C. 1.2 - I staden

Jag åkte in till staden, både för att det var en marknad där och framförallt för att kunna hitta mitt första offer, muhahaha. Okej, det där lät lite weird. Men ja, jag skulle aldrig kunna tänka mig något seriöst, framförallt inte med honom. Han var ju inte sådär jättesnygg men det spelade ingen roll alls. Vi klickade direkt så det slutade med att han följde med mig hem. 
Sen väl hemma gick det väldigt fort fram. Först småpratade vi, sen kramades vi och sen slutade med att vi låg i sängen.
 
Ni får räkna ut själva vad som hände sen ... 
 
 
Men morgonen därpå var en riktigt hemsk upplevelse. När jag skulle förklara att det bara var engångsgrej och skulle göra slut med honom så blev han riktigt aggressiv. Han kom fram och smällde till mig. 
 
- Vad faasen håller du på med, Lydia? Vem tror du att du är? Din falska anka.
- Jag trodde att vi kände likadant, men det var fortfarande inte okej att du smällde till mig på det sättet. 
Jag blev riktigt upprörd. Hur kan ens slå till en tjej. Sen sen tjej som han känt i en dag och så grovt också. Jag som ville undvika detta... Hemskt. Så vi båda blev väldigt arga och håll  på att tjafsa i några timmar. 
Sen gick han, min expojkvän, därifrån som mitt fiende ... 
 
Precis när han lämnade fick blev jag illamående och var tvungen att springa till toaletten för att kräkas. Jag trodde att berodde på de kraftiga smällen, men det var inte det som var problemet. En stund senare kom jag på vad det var, jag var gravid.... 

100 B.C. 1.1 - Flyttandet

 
När jag ser mig omkring, så känns det som om det var igår mitt liv började på riktigt. Oj, det var igår. Det har gått så rasande snabbt. Jag fyllde år och mina föräldrar brydde sig inte som vanligt och det jag fick var pengar. Alla andra skulle önskat sig det, men för mig bevisade de bara att de inte kom ihåg det förrän deras facebook kalender sa åt dem. Typiskt!
 
 
Jag åt en rejäl frukost, packade ner några klädesplagg i min ryggsäck och skrev ett brev till dem. Medan de var ute och tog sin lilla morgonpromenad. Såhär stod det i brevet: 
 
'' Mamma, Pappa jag måste berätta en sak. Jag har planerat det länge men aldrig vågat berätta det face2face, jag var helt enkelt rädd att bli slagen igen. Det här är det sista ni hör av mig och jag skulle uppskattat i fall ni inte skulle leta efter mig. Ni har förstört hela min uppväxt och nu räcker det. Jag ger mig av. Jag älskar er ändå, puss Lydia. '' 
 
Jag tog första bästa bussen och bara åkte iväg, jag kollade inte ens var den skulle, eftersom jag var rädd att skulle ångra mig eller något. Det var ett bra beslut och jag blev överlycklig när jag så hur uuuuunderbar staden var, den hette Starlight Shores och var en ganska stor stad. Därför var naturen extra fin husen var extra dyra 
 
 
Jag gick runt i staden och letade efterhus. Men alla var för dyra eller redan upptagna. Hela dagen gick runt där, med hunger och värk i hopp om att det skulle ske. Jag skulle hitta det perfekta huset för mig själv och det gjorde jag tillsist. Det var verkligen tillsist eftersom det var det sista huset i hela Starlight Shores som jag inte kollat på. 
Eftersom jag hade sån tur så var försäljaren fortfarande där. Även om det var sent på kvällen.
 
Vi förhandlade sen han visade mig runt och jag köpte det. Han var kvar en stund och serverade mig kvällsmat, vilken schysst försäljare. Sen gick han och jag kunde inte fatta hur fort allting gick. Jag var arton och hade mitt egna hus. 
 
Sovrummet
Arbetshörnan
Köket
 
HEEEELT PEEERFEKT! 

Vad tyckte ni om första delen? Det hann ju inte hända så mycket än men det kommer. Tycker ni om den änsålänge? //Reinhild

100 B.C. - Lydia Scott

Jag ska testa 100 Baby's Challenge och det utav det kommer det bli som en historia här på bloggen. Har sätt det hos många andra bloggare och det verkar superkul. Så why not. Jag kan göra ett inlägg om vad det här går ut på regler, ifall vissa inte vet. Historien kommer berättas av Lydia själv, alltså i jag form.
Här kommer i alla fall min grundare - Lydia Scott. 
 
Det här är jag, Lydia Calliope Savannah Scott, men jag tycker inte om det namnet och dessutom är det för långt så ja, kalla mig bara för Lydia. Jag ska nog berätta lite om mig själv först. Jag är 17 år gammal och om bara några dagar fyller jag arton och blir myndig. Jag kommer i alla fall att flytta hemifrån och det längtar jag såå mycket efter. Ni kanske tror att det är vanligt att man längtar efter att flytta hemifrån, det är det ju också men i mina ögon är det annorlunda, i mina ögon är det hopp.  
 
Jag föddes i en fattig familj, hos min Mamma Magret och min Pappa Amadeus. Jag har alltid drömt om att få ett syskon, men det hände aldrig. Jag var ensam och jag hade inga vänner och det värsta av allt var att mina föräldrar slog mig, sofort jag gjorde något fel. Vilket som barn var absolut naturligt. Jag menar, hur ska man kunna lära sig någonting nytt om allting går rätt och det händer nästan aldrig. Så jag struntade i att lära mig något nytt. Jag lärde mig inte läsa, skriva och allt dedär förrän några år tillbaka. Då min själviska mamma dog.
 
Mitt mål med detta livet är att skapa en stooor familj, där alla har någon att umgås med, alla älskar varandra och allt är helt underbart. Det ska fortsätta i generationer och generationer och generationer, det har bara börjat.
 

Tidigare inlägg